Tillgängligheten för lärande är enorm med den digitala mognad som ”tvingats” fram under pandemin, skriver Britt-Marie Olsson på SJ och beskriver sina erfarenheter av att vara delaktig i en utvärdering för Global Excellence Award just i år.

Begreppet ”digitalisering” är på allas läppar, inte minst efter ett halvår med Covid-19, reserestriktioner, inställda möten och arbete hemifrån. På kort tid har samhällets behov av digitala tjänster och verktyg accelererat dramatiskt. Med detta kommer nya behov, krav och förväntningar. Ibland kan man få en känsla av att ”allt” ska digitaliseras. Men så är det naturligtvis inte.

Att lyckas med en kontinuerlig transformation mot morgondagens affärer är ofta en vision samtidigt som det är en utmaning och viktiga faktor för långsiktig överlevnad.

Det är sannolikt få som ifrågasätter värdet av nyskapande och innovation. Förmågan att få fram innovationer ses numera som en avgörande framgångsfaktor som dessutom vilar på fakta från både forskning och praktisk tillämpning. Men hur vet man att organisationen verkligen är innovativ? Går det att skapa bättre förutsättningar för att vara innovativ och när är ”det nya” att betrakta som en innovation?

Visst känns det igen, du ställs inför många varierande utmaningar i din verksamhet. Det kan vara allt från nya marknader, sommarbemanning, digitalisering, sjukskrivningstal, nya produkter, våga släppa gammalt, och hålla motivationen uppe i en föränderlig värld.

I dagarna har vi kunnat läsa om att utformningen av offentliga upphandlingar i Sverige ger upphov till årliga slöserier på ca 135 miljarder kronor, och i dess kölvatten följer många resurskrävande överprövningar. Är det något nytt?