Digitaliseringshaussen – välfärdens räddare eller fallrep?

Digitalisering av välfärdssektorn är vanligaste svaret på frågan om att klara finansieringen framgent. Härom veckan kom nytt rikslarm från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) om hotande kris i ekonomin. Ett återkommande tema de senaste tio åren.

Beställarna måste nu formulera egna visioner och strategier, inte minst för att slippa hamna i händerna på de uppvaktande  IT-leverantörerna. Hur ska det gå till? Sökljuset riktas mot skapa vidgat ansvarstagande i rollerna som brukare, medborgare, ledare och medarbetare inom ramen för samhällskontraktet. Sett ur exempelvis medborgarens perspektiv har individens miljöansvar liksom mer av egenansvar för rehabilitering i vården så långt burit syn för sägen.

Ett nödvändigt paradigmskifte som kräver krafttag. Regeringen bör ta initiativet.

Det spåret måste nu breddas och fördjupas:

  1. Brukaren  från mottagare till medagerande
    Framgångsfaktorn inom skola och vård är att motivera och engagera den enskilde individen att ta ansvar samtidigt som hen får ökade möjligheter att påverka sin situation. Läraren bör tränas i relationskompetens för att bättre motivera eleven att vilja lära och sluta stöka. Patienten med hög riskfaktor för, eller drabbad av, livsstilssjukdom bör på liknande sätt ta ansvar för sin hälsa efter förmåga. Starta arbetet i riskgrupper där några få procent förbrukar en stor del av resurserna. Här handlar det både om att bygga upp stödjande strukturer (regelverk) som att utveckla olika individuella metoder och tekniker. Inom skolan kan en sådan strukturåtgärd vara att ett regelverk där lärarens auktoritet förstärkas och tydliggöras.

    Digitala tjänster kan användas i olika stödjande sammanhang som vid metodutvärdering av undervisning i skolan och hälsoövervakning/egenvård i hemmet. Kontinuerliga relationer upprätthålls både via fysiska och digitala kontakter och möten. Digitalisering kan då stimulera. Utgångspunkten är ett utökat samhällskontrakt som bygger på den enskildes medverkan, påverkan och ansvarstagande.

  2. Medborgaren – mer för skattepengarna
    Det som under arbetsdagen skapar värde och resultat för den man är till för måste prioriteras är väl en självklarhet. Så fungerar dessvärre inte vardagen i praktiken. Inom svensk offentlig verksamhet är vi jämförelsevis svaga i att använda optimal tid för det värdeskapande personliga mötet med eleven, brukaren eller patienten. Här måste utvecklas nya arbetssätt och mindre prioriterade uppgifter skalas bort. Inom skolans värld finns det avtalsstyrda aktiviteter som reducerar det personliga mötets centrala roll. Sjukhusläkare träffar patienter  en femtedel av arbetstiden, medan läkare på vårdcentraler har det motsatta förhållandet med patientöverbelastning. Socialsekreterare som arbetar med utsatta barn har å andra sidan i genomsnitt personlig kontakt bara tio minuter om dagen enligt en nationell studie.
  3. Medarbetaren – ledarskap och engagemang för medagerande
    Allehanda lagstiftning för att ta tillvara brukarens rättigheter har inte sällan fått den effekten att verksamheter görs ängsliga. Ledstjärnan blir att skydda sig från formella fel framför sikta på toppresultat. Om en resultatkultur ska uppnås bör man intressera sig för hur den enskilde ledaren/medarbetaren/teamet värderas (belöningssystemet).  Det som på allvar uppmärksammas av högsta ledningen styr beteendet och därför krävs ett både medkännande och resultatorienterat ledarskap där resultatansvaret inte ensidigt bara är ekonomiskt.

Plattformen i utvecklingsarbetet för att klara välfärden är i grunden politisk och bör utgå från stimulera individen att bli största resursskaparen. Det personliga mötet utgör då basen. Via metodutveckling, individanpassning, rätt använd tid, rätt nyttjad välfärdsteknologi och förenklad sekretesslagstiftning. Dagens teknokratiska digitalisering och oinspirerande styrmodeller sorteras bort eller graderas upp och kopplas till en levande värdegrund som inkluderar de tre perspektiven ovan. Ett nödvändigt paradigmskifte som kräver krafttag. Regeringen bör ta initiativet.

Bengt Wellermark

Bästa hälsningar,

Bengt Wellermark
Gästskribent

1 svara
  1. Andreas
    Andreas says:

    Jag tror att ett dilemma som ledningen inom många offentliga verksamheter står inför är hur man ska kunna mäta värdeskapandet i sina verksamheter på ett sätt som känns tillförlitligt och trovärdigt. Det är lätt att mäta vad en lärare eller socialsekreterare ”kostar” men svårt att sätta detta i relation till det värde som denne skapar för individen och för samhället i stort. Till detta kommer problemet att urskilja vad som är resultatet av organisationens processer och vad som beror på omvärldsfaktorer som påverkar brukarens eller elevens liv oberoende av myndigheternas insatser. Här behövs fler mått, som är politiskt accepterade alternativ till de rent ekonomiska. Vi behöver absolut också stärka det egna ansvaret hos individer, samtidigt så är digitala självhjälpslösningar inte ett alternativ som alla kan tillgodogöra sig, av olika skäl. En nyckel här är kanske att digitalisera och automatisera de byråkratiska inslagen så mycket som möjligt, så att mer tid kan läggas på den personliga relationen mellan myndighetsföreträdare och medborgare.

    Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *